Bosnien en tragedi i Europa.

För tio år sedan idag startade Srebrenitsa masakern. Något som idag uppmärksammas i tidningarna.

Själv minns jag när jag första gången besökte Sarajevo. Det var under den stora belägringen i januari 1995. I flera år hade staden Sarajevo hållits innesluten av vad som kallades "serbiska" styrkor. Jag åkte dit i min egenskap av att sitta i Stockholms stadsfullmäktige. Sarajevo hade bjudit in kommunalpolitiker från hela Europa för att manifestera mot kriget och barbariet, man tänkte sig hålla en stor konferens under en vapenvila som tillfälligt hade utlysts.

Det blev en på många sätt mycket uppskakande resa. Dagen innan jag kom dit hade det snöat och stadens skid och pulka backar hade fyllts utav lekande barn som njöt utav vintern. Fram till det ögonblick då smygskyttarna började skjuta på barnen. En femtonårig pojke blev dödad.

Bland stadens innevånare såg jag hopplöshet och apati lysa ur ögonen. "Vi är övergivna."... "Vi har ingen elström, ingen värme, inget vatten. Vi kan inte gå på våra gator utan att riskera att bli mördade utav en smygskytt eller utav en granat"......"Varför bryr ni er inte. Sarajevo ligger i Europa, Sarajevo är en gammal europeisk stad. Varför bryr ni er inte?"

Själv blev jag upprepade gånger utskälld utav en ung flicka; Leyla Ramich som visade mig runt i den utbombade och mörklagda staden.

Delar utav omvärldens oförmåga att förstå vad som skedde och ovilja till att ingripa var den mycket förenklade bild som spreds av kriget i media. Orsaken till kriget i svensk media var som den framställdes att de före detta jugoslaverna, hade blivit galna. Det var ett oförsonligt etniskt krig mellan serber, muslimer och kroater där alla var lika goda kålsupare.

För mig slogs den bilden i stycken av Leyla som är till hälften serb och till hälften muslim. Den slogs ocklså sönder utav en annan god vän. en serb som numera bor i Sarajevo men som i många år bott i Stockholm. Han tog med mig till sin villa i förororten Stup.

Stup liknar på många sätt Älvsjö i södra Stockholm. Välmående villor omgivna av frukträdgårdar. Där tog likheten slut.

1995 präglades bilden utav skyttegravar och utbombade och utbrända hus. Min kamrats villa stod märkligt orörd i krigets kaos. Tragedin för honnom var att han visserligen fått behålla sin villa men knappast någonsin kunde flytta in i den igen. Villan hade under en tid varit intagen av fienden där de hade våldtagit och mördat tillfångatagna kvinnor.

Merparten av innevånare i staden Sarajevo vägrade att enkelt kategorisera sig som muslim, serb eller kroat. Många var i själva verket blandningar utav allt möjligt. Många hade vänner utav alla sorter. Serber, muslimer och kroater slogs sida vid sida för att försvara Sarajevo.

Dessa demokratins och toleransens hjältar bringar jag idag min hyllning.