Stalin den röde tsaren och hans hov

Simon Sebag Montefiore har skrivit en skrämmande biografi om Stalin och Sovjetstatens ledning från tjugotalet fram till femtiotalet. Med hjälp av de arkiv som öppnades efter Sovjetstatens fall så skildrar Montefiore ränkerna, intrigerna och den totala bestialitet som kännetecknade diktaturens ledning. Han ger också en mycket trovärdig förklaring till hur Stalin kunde gripa makten i Sovjet och över det sovjetiska kommunistpartiet. Inte minst intressant är skildringen av Stalins fega medlöpare, Berija, Molotov, Zdjanov och Chrustjov mfl.

Man får lite samma känsla som när man sett Janne Josefsson dokumentärer om det så kallade Vänsterpartiets förbindelser och kamratliga förbindelser med diktaturpartierna. Efterråt kommer medlöparnas knappt trovärdiga bortförklaringar och lögner.

Jag har alltid betecknat mig som radikal socialist. Jag är oerhört kritisk mot kapitalismen och marknadsekomins avarter. Det klassamhälle som vi lever i gör mig djupt upprörd. Min fasta övertygelse är att det går att organisera vårt samhälle på ett mer rättvist och jämlikt sätt. Att klassamhället är möjligt att ersätta med något annat. Det andra som skall byggas måste dock på bygga på att folket vill det. Att samhällsomdaningen bygger på folkviljan, inte på elitens vilja.

Än värre blir insikten att de idioter som hyllar kommunismen, enpartistaten och de forna östeuropeiska diktaturerna har skadat de socialistiska visionerna/drömmarna i grunden för mycket lång tid framöver.

De svårigheter som fackföreningsrörelsen och progressiva poltiska rörelser/partier upplever i de forna östdiktaturerna är mycket förståeliga. Idag är det "Bizniz" och privata lösningar som gäller. Insikten om att alla tjänar på solidaritet och att gemensamma lösningar har sina förtjänster kommer att växa fram, men det kommer att ta tid.