Att prata utan att höra...

Sen i onsdags känns det som jag har stoppat huvet i en kakburk. Jag ser människor prata, jag hör ett avlägset brummande och med hjälp utav ljud, läpprörelser och logiska slutsatser kan jag ungefärligen komma fram till vad folk pratar om.

Det känns ungefär som när jag brukar åka med frugan till Danmark ibland. Jag brukar ju skryta med att jag förstår Danska (vilket jag gör). Men när man går på kalas med många glada danskar samtidigt, så förvandlas deras snack till en ljudmatta av obegripligheter.

Höjdpunkten idag var när jag talade på en konferens om framtida statlig regional utvecklingspolitik. Fantastiskt. Det var nog första gången jag hållit ett tal utan att höra mig själv. (vilket kanske några av åhörarna blev avundsjuka på;=)

Konen hävdar bestämt att jag är en typisk SUPERHYPOKONDRISK gubbe. Det är också möjligt.