Tragedin i Paris

Natt efter natt berättas om bränder i Paris förorter. Nu föreslår den franska borgerliga regeringen utegångsförbud och fler poliser. Det som sker är skrämmande och en djup tragedi.

Själv minns jag när jag för några år sedan hade ett gäng kommunalpolitiker från Paris på besök här i Stockholm. De skulle delta på en konferens för socialdemokratiska politiker från Europas huvudstäder. Jag ville visa Parisarna Stockholm och tog tillfälle i akt att visa dem två utav Stockholms stora problem. Bostadssegregationen och trängseln.

Vi reste runt i den stockholmska rusningstrafiken och vi besökte några utav Stockholms utsatta bostadsområden i den södra delen av stan. Parisarna bara skrattade..."Du säger att ni har problem i Stockholm, kom till våra utsatta bostadsområden i Paris så får du se riktig slum och riktig social utsatthet", sa dom. Idag brinner Paris.

Det som är den totala tragedin i Paris är att bränderna främst drabbar de som drabbats värst av segregationen; de fattiga, de som bor i Paris segregerade bostadsområden. Den franska medel- och överklassen oroas säkert över vad de ser och hör i media. När det väl lugnat ner sig igen så kommer de troligen glömma bort vardagens levnadsvillkor för en stor del av landets befolkning igen.

Även om Parisarna skrattade åt den utsatthet som jag försökte visa i Stockholm så kan man visst konstatera att Stockholm har likartade problem. Stora och ökande klass- och etniska klyftor medför inte bara orättvisor, för de som drabbas direkt. I slutändan drabbas vi alla. Det behövs mer utav social omfördelning och långsiktigt integrationsarbete. Inte fler tillfälliga projekt.

Parisarnas synpunkter på trängseln och trafiksituationen lämnar jag därhän.

Idag (10/11) skriver Olle Svenning i Aftonbladet om den sociala bakgrunden till Paris kravallerna. Tänkvärt.