Palme
Olof Palme
Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då.
Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.
Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig.
Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret
Visst är jag demokratisk socialist; som Brantling när han genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.”
posted by Dag @ tisdag, februari 28, 2006
12 Comments:
Jag är liberal med glädje. Jag blev det när jag såg hur det en gång så fattiga Indien blev en ekonomisk raket tack vare avregleringar, slopade tullar och andra liberala reformer som stred mot den tidigare politiken som präglades av socialism och misslyckad omfördelning.
Jag har indiskt påbrå och jag kan intyga från första bänk att den politik Palme stod för inte direkt är poppis där längre...
Det är väl kul att det finns liberaler också. Sen måste jag ju konstatera att det bara är en liberal som skulle kunna komma på tanken att han VET vad mer än miljard människor har för uppfattning om Palme och den demokratiska socialismen.
Det kan ingen veta. Däremot vet jag lite om den politik ser ut som bedrivs i Indien.
I mycket korta drag kan jag säga att det har varit en stor uppgörelse med "Tillstånds-Raj" som föreskrev mängder av regler för företagande och kapitalhantering och att det maktfullkomliga kongresspartiet (som har ett och annat gemensamt med ett visst statssbärande parti i Sverige) tvingats omvärdera mycket av det centralstyre, fördelningsmani och regleringssamhälle som rådde under exempelvis Indira Gandhis tid vid makten.
Något att lära av här i vårt land, med tanke på resultatan.
Ett annat intressant land är Nya Zeeland som gick från stagnation till tillväxt genom att den socialdemokrtiska (!) regeringen gjorde upp med det regelverkssamhälle som högern (!) byggt upp.
Det verkar som att de svenska sossarna är unika på så vis att de aldrig uppdaterar det egna partiprogrammet.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Den uppmärksamme kan ju notera att diskussionen har sin utgångspunkt i just Palmes kritik av Indien.
Även jag har personliga erfarenheter av Indien. En av de saker som gjorde mig mest förbannad i det landet är de djupa och orättvisa klassklyftorna. Som dessutom cementerades utav religiös konservatism, i form av kastväsendet.
Vad gäller Nya Zeelands förmenta framgång så talar väl fakta för sig själv. Bästa utvärderarna torde ju vara det Nyazeeländska folket. Det landets "framgångsrika" borgerlighet är ånyo sedan lång tid försatt i den oppositionsställning den hör hemma i.
Sant är att NZ:s sossar prövat avregleringar och återregleringar i syfte att öka tillväxten. Det har jag väldigt svårt att kritisera dem för.
Det som nog förövrigt skiljer liberaler och socialdemokrater åt är de förstnämndas religösa tillbedjan av marknad och avregleringar.För en liberal finns det enligt översteprofeten Adam Smith bara en väg att gå.
För egen del är jag (som de flesta socialdemokrater) pragmatisk i dessa frågor. Jag är för minskade klassklyftor. Resten är metoder som bör prövas och utvärderas.
Huruvida man är "för minskade klassklyftor" är ju knappast en rimlig utgångspunkt för debatt. Minskade klyftor är ett mål. Det är medlen för att uppnå det målet som är föremål för diskussion.
Min åsikt känner du: jag tror att regleringar skapar klyftor, vilket Tillstånds-Raj i Indien var ett osedvanligt gott exempel på.
Din uppfattning -om jag tolkar dig rätt- är att en omfattande omfördelning är det effektivaste och moraliskt bästa botemedlet mot klassklyftor. Är det inte det vi borde debattera? (OBS att jag inte endast avser denna ringa bloggdiskussion utan syftar mer på den allmänpolitiska debatten)
Jag för hållbar ekonomisk tillväxt. Vilket skapar ökat väsltånd och som i sin tur ger bättre förutsättningar för välfärdsreformer. Rätt utformade kan de sistnämnda minska klassklyftorna.
Att avregleringar alltid leder till en bättre välfungerande ekonomi betvivlar jag djupt. Elbranschen i Sverige är väl ett utav fler väldigt tydliga exempel på detta.
Jag hävdar dessutom att valuta- och kapitalavregleringarna under 80 talet inte ledde till ökad ekonomisk välfärd. Snarare tvärtom (Även fast de genomfördes av mitt parti).
Det finns dock lyckade exempel på avregleringar. Telebranschen är en sådan. Därav mitt resonemang.
Pröva, ifrågasätt både marknadens funktioner och diverse regleringar. Blind religös övertro på det ena eller det andra leder alltförofta fel.
I dagens samhälle och politiska debatt så har man låtit marknadsprofeter och närmast religösa marknadsliberaler få för stort inflytande på dagordning och beslutsfattande. Det har lett till en lång rad mycket skrämmande och i mitt tycke korkade beslut.
Tja, jag har aldrig varit på något arrangemang med Timbro, Svenskt Näringsliv eller dyl som kunnat tävla med ett första maj-tåg i religiositet. Dessutom är det faktiskt en smula märkligt att påstå att marknaden profeter har för mycket att säga till om på en kontinent där skattetrycket stadigt ökar och där inte ens krogägare tillåts bestämma över eventuell rökning eller ej (vilket mitt parti idiotiskt nog medverkade till).
Jag som själv växt upp i betongdjungeln provoceras något oerhört av folk som hävdar att jag ska betala hälften av mina fattiga slantar till skräp jag inte bett om och dessutom har mage att motivera detta med att jag är för fattig, dum och hjälplös för att ta hand om mig själv och de mina.
Var har stoltheten inom den s.k arbetarerörelsen tagit vägen? Från rätten att bedriva handel och till den egna lönen till rätten att gå på söka jobb-kurs hos AMS. Det hade kunnat vara ett kul skämt om det inte våre så sorgligt.
Stackars dig. Jag förstår mycket väl varför du är liberal. Ännu bättre vore om fler liberaler vore så tydliga med sina värderingar. Numera befinner ju sig hela borgerligheten i vild flykt från sina värderingar och sin ideologi.
Det är trist när hela det politiska spektet slåss om att vara mest socialdemokratiska.
...och så förvånas s-högkvarteret över att partiet betraktas som arrogant och maktfullkomlig...
Nejdu Johan. I det här fallet så är det jag som är arrogant. När du försöker köra uppväxt i betongförort som motiv för att du har blivit högerliberal, så blir jag inte särskilt imponerad.
Tänkte faktiskt skriva något litet om Labour i NZ, eftersom jag tycker att såväl det partiets utveckling som det nyzeeländska samhällets utveckling under 70-, 80- och 90-talen är intressanta.
Alltså, Labour i NZ: Partiet var från bildandet vid 1900-talets början till 70-talet ett traditionellt socialdemokratiskt parti. Under 70-talet föll partistrukturen dock av olika skäl samman och medlemstalet sjönk till 10.000 medlemmar. Detta i ett land (på den tiden) med ett de facto två-partisystem.
Efter Labours sönderfall som traditionellt socialdemokratiskt parti byggdes det under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet upp igen - men denna gång som ett brett oppositionsparti. Labour blev ett icke-konservativt parti som samlade alla de grupper som det i sanning konservativa National och dess ledare Robert Muldoon stötte bort:
naturligtvis en del traditionella socialdemokrater och fackföreningsaktivister, men också antirasiter, gröna, socialliberaler, fredsvänner, maoris och därtill en grupp vad vi skulle kunna kalla nyliberala/liberal ekonomer, vars politiska och ekonomiska inspiration i hög grad kom från Chicagoskolan.
Enkelt uttryckt var Labour 1984 en bred medelklassrörelse som kände sig instängd i Muldoons NZ. 1984 hade partiet ånyo över 100.000 medlemmar.
Vid regeringsbildningen 1984 lyckades den nyliberala falangen efter en del turer skaffa sig kontroll över de centrala delarna av regeringen - medan mer traditionella socialdemokrater fortfarande hade majoritet i partistyrelsen.
Detta skapade självklart interna spänningar. De nyliberala (om uttrycket tillåts) i regeringen drev en politik som i hög grad alienerade de traditionella väljarna. Samtidigt drev regeringen en förhållandevis radikal politik i sociala frågor, miljöfrågor och internationella frågor.
Resultatet blev en valseger 1987, men samtidigt ett byte av väljarkår. Efter 1987 föll dock regeringen och partiet sönder. Stora delar av de traditionella socialdemokraterna och partivänstern lämnade och bildade New Labour (Såsmåningom Alliance) och den numerärt sett lilla (men ganska namnkunniga) nyliberala högern bröt sig ut och bildade det nyliberala ACT (Association of Consumers and Taxpayers). En av deras programpunkter var ursprungligen ett avskaffande av inkomstskatten.
Den nyzeeländska revolutionen startades sålunda fullt riktigt av Labour. Men inte i egentlig mening av socialdemokrater. Det finns dock en del likheter mellan de reformer som genomfördes i NZ från 84-87 och det som genomfördes i Sverige av de svenska socialdemokratiska 80-talsregeringarna. I båda fallen fanns det inslag av anpassningar till en tilltagande internationalisering. I båda fallen blev reaktionerna bland de traditionella väljarna kraftiga.
Det är också värt att notera att den mest revolutionära förändringen på NZ - avskaffandet av arbetsrätten och kollektivavtalen - inte genomfördes av Labour, utan av ett National som ömsat skinn.
Skicka en kommentar
<< Home