Positiv särbehandling?

Imorgon kommer den statliga diskriminingskommittén föreslå att man inför postiv särbehandling vid rekryteringar.

I mina ögon är det befängt att särbehandla enskilda människor när man gör anställningar. Var och en måste prövas på sina egna meriter. Därför är det glädjande att bland annat LO tar så kraftfullt avstånd från denna återvändsgränd.

Visst är det angeläget att vidta kraftfulla åtgärder före att komma åt de ökande etniska och klassmässiga klyftorna i Sverige. Att införa positiv särbehandling är emellertid detsamma som att skjuta sig själv i foten. Det finns politiska krafter i vårt land som skulle jubla, och se en chans att göra samma politiska genombrott som i Danmark och Norge.


Kampen mot etnisk och social diskrimering behöver förstärkas. Jag är övertygad om att de avgörande möjligheterna finns att finna inom skol- och bostadspolitikens områden.

Bristen på bostäder som kan efterfrågas av alla i alla stadsdelar leder till ofrivillig bostadsegregation. Ohämmad expansion av friskolor (inte minst religiösa sådana) samt oförmågan att fördela resurser till de som behöver dem mest leder till ökande klassklyftor i skolväsendet.