Privatiseringstokerier

Jag har varit politiskt aktiv ända sen min glada tonårstid. Under alla de här åren har jag uppskattat politiska åsiktskillnader och debatter. Politik, fyllt av visioner om framtiden, politik där partierna står för olika idéer berikar demokratin och samhällslivet.

Även om jag till exempel alltid har tyckt att borgarnas privatiseringsdogmatism och liberalism har varit tokig, så har jag ändå känt någon sorts motvillig respekt. De vill något. De har en vision. En som jag inte delar, men ändå.

Den respekten känner jag inte för borgarnas hantering av barnakuten vid Astrid Lindgrens sjukhus. Sedan lång tid tillbaka så har landstinget nödgats konstatera att Astrid Lindgrens barnsjukhus har varit överbelamrat. Föräldrar och barn har drabbats av orimliga väntetider, när de besökt akutmottagningen vid sjukhuset.

Situationen har förvärrats av att en hel del av besökarna skulle kunna få snabbare och lika bra vård på andra platser. Problemet är att sällangångsförbrukare av sjukvård inte hittar rätt i sjukvårdsorganisationen. Rädda och oroliga föräldrar till sjuka barn, tar det säkra för det osäkra och åker in till Astrid Lindgren, något som jag inte tycker att man kan klandra dem för.

Vår idé är att man skulle uppföra en närakut för barn iu direkt anslutning till sjukhuset. Närakuten skulle kunna avlasta, dvs ta hand om de som inte är i behov av akutsjukhusets resurser. Resultate skulle bli snabbare sjukvård för alla barn.

Planeringen var att närakuten skulle kunna starta nu i maj. Sjukhusledningen hade redan startat rekryteringsarbetet då nya order kom frånm den borgerliga majoriteten....

- STOPP och belägg här skall det inte startas någon ny närakut för barn! Den måste upphandlas och drivas av en privat entreprenör, hävdar helt plötsligt, Filippa Reinfeldt (m).

Effekten blir att igångsättandet av den nya närakuten försenas med MINST ett halvår.

Det är svårt att känna respekt för motståndare som låter ideologisk förblindelse styra över det sunda förnuftet.