Klasssamhället är döden!
Metro har en skrämmande artikel om hur extremt klassuppdelat Stockholm är. Skillnaden i livslängd mellan Mörby och Sundbyberg är sex år. Den borgerliga landstingsmajoritetens svar på detta är att försvaga de instrument som sjukvården har för att förstärka sjukvården i områden med dålig folkhälsa. Den fria etableringsrätt för läkare som de håller på att genomdriva kommer att öka primärvårdens resurser vid Stureplan och minska dem vid Rinkeby.
posted by Dag @ tisdag, februari 13, 2007
13 Comments:
För några år sedan hade City liknande artiklar om klasskillnaderna i Stockholm (utbildningsnivå, inkomst, arbetslöshet). Det är lite märkligt att det är stockholmstidningar som lever helt på kapitalets villkor som faktiskt har något intressant att säga om klassamhället Stockholm.
Jag tror att kvalitetsskillnaden mellan Metro/City och DN/SVD på det området delvis beror på att de har olika läsekretsar. Intresset för att resonera kring det klassuppdelade Stockholm brinner måhända inte lika mycket hos de medelklassprenumeranter som får sin information via de sistnämnda.
Sen är de givetvis allihop "kapitalets hejdukar" ;=)
Därmed är mina misstankar bevisade. Långvarigt socialdemokratiskt styre är förödande för hälsan.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ja, om man är en vad Marx skulle ha kallat för "politisk idealist" så gör man självfallet den analysen.
Vi andra kan eventuellt få för oss att världen är lite mer komplicerad.
Dag
Okej, kan du då analysera varför en kommun som under perioden 1918-2006 drivits av socialdemokrater fortfarande inte blivit något socialistiskt lyckorike fortfarande är så illa som du vill få det till? Japan reste sig trots allt på mindre än en tredjedel av den tiden, och detta efter två atombomber.
Låt mig ge dig en ledtråd: Japan har inte byggt sin ekonomiska gärning på att citera Marx...
Och när du ändå håller på: förklara gärna på vilket sätt min "analys" av socialdemokraternas inverkan på folkhälsan var mindre seriös än din rubrik om att klassamhället är döden.
Nu råkar ju Sverige ha oerhört bra folkhälsa jämfört med en lång rad länder som har haft långvarigt borgligt styre.
Sen är klassamhället döden. Ifall du tillhör fel samhällsklass, med fel yrke tex så får du tyvärr räkna med att leva ett kortare liv.
Det gör mig genuint upprörd. Det borde en liberal också bli.
Mvh
Jovisst. Jag blir extra upprörd över den extremt låga snittåldern i de genomreglerade planekonomierna eftersom människor där inte ens får chansen att på egen hand ta sig ur fattigdomen.
Men jag tycker ändå att exemplet Sundbyberg är ganska talande för varför 88 år av oavbrutet expanderande välfärdssektor inte är någon garanterad väg till paradiset.
När argumenten tryter så kan man ju alltid ta till det gamla "klassiska" skräpargumentet och börja prata om de gamla kommunist staterna. Frågan jag fortfarande undrar över är om nutidens liberaler är bekymrade över klassamhällets avigsidor? Det är ju inte för inte som man längtar efter gamla tiders socialliberaler...
Jag är bekymrad över att vissa människor uppenbarligen har betydligt sämre livsförutsättningar än andra, utan att ha sig själv att skylla för det. Däremot köper jag inte din förenklade och antiintellektuella bild av klassamhället, eller att det skulle vara orsaken bakom detta.
Låt mig exemplifiera:
De skador som Peter Forsberg och Mats Sundin har dragit på sig skulle, om de inträffat på en vanig arbetsplats, leda till att skyddsombuden stängde ner platsen. Självklart skulle ingen få för sig att använda dem som exempel på exploaterade arbetare som drar på sig så mycket skador att det är högst tveksamt om de kommer att kunna gå obehindrat när de är sextio, trots att den risken är överhängande.
Anledningen är givetvis att de tjänat som mest 90 respektive 120 miljoner kronor per säsong. De är ekonomiskt oberoende, men fortsätter att utsätta sig för hjärnskakningar, ledskador och annat som kan förkorta deras liv. Men de gör det frivilligt och de älskar det de gör.
Därmed är skillnaden stor gentemot de människor i Sundbyberg som sitter fast i tråkiga och slitiga arbeten - inte sällan inom den offentliga sektorn . och som utgör siffrorna i det reportage som du refererade.
Och därmed är vi tillbaka på min ursprungliga fråga: hur har 88 år av oavbrutet sossestyre kunnat kulminera i vad en socialdemokratisk politiker kallar "döden"?
Du har hittils inte visat att du begriper mycket av arbetslivets komplexitet idag eftersom du förväxlar det med dina hjältesagor från den tid då arbetarrörelsen dels bestod av arbetare och dels befann sig i någon form av rörelse.
Jag tor faktiskt att det finns ett samband. Genom att förväxla industrialismens och tjänstesamhällets realiteter har du/ni bidragit till att göra vardagen onödigt komplicerad för breda grupper. Därmed ökar stressen och ohälsan inom de grupper som ni påstår er representera.
Jag tror inte att ni gör det med flit. Ni har bara inte fattat grejen. :-)
Äntligen kröp det fram en liten socialliberal hos Ingerö.
Det är bra att du förstår att alla människor inte själva väljer sina levnadsvillkor. Och att det är himmesvid skillnad på att vara hockeymiljonär eller lågavlönad anställd i exemplevis en privatägd jourbutik.
Sen tycker jag att det är fascinerande när min rörelse blir anklagad för inte redann nu ha uppnått det jämlika och perfekta paradiset. Argumentationstekniken påminner starkt om den som de gamla maoistiska SKParna nyttjade på sjuttiotalet.
Ilskan över sociala orättvisor är drivkkraften i min politiska gärning. Tyvärr tror jag tillskillnad från exempelvis kommunister att det är oerhört svårt att helt utrota det klassamhälle som jag avskyr i grunden.
Det går dock att med politiska beslut och en fungerande välfärdssektor öka jämlikheten och därmed den reella friheten för människorna.
Och det konkreta beskedet i den senaste repliken var...?
Skicka en kommentar
<< Home