Göran dokumentären

Så har årets kanske mest spännande dokumentär börjat i Svt. Erik Fichtelius intervjuer med Göran under hans decennium som partiledare och statsminister.

Jag har ingen avsikt att dölja att jag var oroad över hur det hela skulle börja. Den oron kom inte besannas. Istället tror jag att TV serien kommer att visa mer av den Göran som jag har känt. En eftertänksam och klok person som kanske inte alltid har skildrats helt rättvist av media.

Fichtelius dokumentär är inte heller (om nu någon skulle ha trott det) en förbehållslös hyllning. Visst har Göran begått en hel del misstag. Visst kan man fundera över en del av hans omdömen och hans personomdömen. Men i det stora hela så blir jag grymt imponerad.

Att rensa upp efter det borgerliga Bildtfiaskot i början av 90 talet. Att genomföra en politik som i slutändan slutade med att nyliberalismen som politisk ideologi tvangs in i en så grundläggande förödmjukade reträtt, så att till och med moderaterna tvingas acceptera stora delar av den socialdemokratiska välfärdsmodellen är stort.

Strax därefter kom den första debatten mellan Mona och Reinfeldt. Jag tycker att Mona skötte den med den äran. För lite tid för varje ämne, men nog kom de viktigaste frågorna fram i mitt tycke. Varför ska man dra ner på de arbetsmarknadspolitiska utbildningsinsatserna när de behövs för att säkra arbetskraftsutbudet i framtiden? Varför ska man tala om för sjuåringar att deras arbete i skolan inte duger? Varför ska man stänga möjligheterna till högskolestudier för stora delar av ungdomsgrupperna? Och varför försöker allianspartierna sätta en stenålderspolitik i sjön, för familjepolitiken?

Mona angrep Fredrik med frenesi men hon gjorde det på ett mycket trevligt sätt. Det tror jag också betyder mycket. Politik handlar om skillnader. MEN politik och politikens trovärdighet förlorar om den förvandlas till gyttjebrottning.