Liv och öde

Vasilij Grossman var hyllad krigsreporter på den röda armens tidning röda stjärnan under andra världskriget. Efter Chrustjovs uppgörelse med Stalin skev han romanen Liv och öde. Det är en fascinerade rysk roman med ett persongalleri som överträffar det mesta. Huvuddelen av berättelsen utspelas under Stalingradslaget. Då den nazistiska krigsmaskinen som satt skräck i hela Europa äntligen stoppades.

Liv och öde är en uppgörelse med diktaturer såväl fascismens som kommunismens. Grossman skildrar hur diktaturens, angiveriets och ondskans krafter deformerar och förminskar människorna. Samtidigt är han en obändig optimist. Han tror på människan. Han är i grunden övertygad om att diktaturen inte kan vara för evigt. Demokratins, frihetens och rättvisans idéer kommer i slutändan att segra.

Ett avsnitt fastnar särskilt i mitt minne. Det är när en tysk SS officer förhör en fanatiskt troende bolsjevikisk officer i ett tyskt koncentrationsläger. Förhöret förvandlas till ett samtal mellan två människor som i grunden har en likartad människosyn. Grossman lyckas visa betydande likheter mellan de två diktaturernas samhälls- och människosyn.

Naturligtvis var Liv och Öde otänkbar för KGB. Grossmans hem stormades. Manuskripet beslagtogs. till och med skrivmaskinens färgband beslagtogs. Men ett nästan komplett manus lyckades undkomma KGB. Det smugglades ut till väst och publicerades där.

För mig är detta sommarens stora läsupplevelse.