Ägandet och SAAB

Genom åren har jag mött många politiker som på fullt allvar menar att ägarfrågor är oviktiga. Det handlar självfallet om många liberaler men också om socialdemokratiska så kallade "funktionssocialister". Tesen de driver att man helt och hållet ska strunta i vem som äger olika verksamheter. Samhällsintresset kan regleras via lagstiftning som begränsar ägarnas handlingsfrihet.

Själv har jag alltid varit skeptisk till resonemanget, i synnerhet när det gäller vad jag skulle vilja kalla för samhället viktiga/strategiska företag. Jag påstår att det är ohört viktigt för samhället vem eller vilka intressen som t.ex. kontrollerar banker, energiproduktion eller stora branscher där många människor finner sin utkomst.

Nu på morgonen domineras nyheterna av general Motors och SAABs bekymmer. Som stockholmare kan man aningslöst påstå att detta angår ju inte oss. I det fall SAAB läggs ner så drabbas ju bara ett gäng bilarbetare i en obskyr ort som heter Trollhättan. Vad en hel del stockholmare (i synnerhet borgerliga dylika) inte förstår är att Stockholm lever av och är beroende av hur det går för näringslivet i resten av Sverige. Våra banker, våra försäkringsbolag och våra konsulter drabbas i ledet därefter om t.ex. stora svenska basindustrier som verkstads- och bilundustrin tillåts gå under.

För SAABs del är ett av huvudbekymren Sveriges och svenska politikers ointresse för just ägandefrågan. När SAAB en gång i tiden såldes av Wallenbergarna, så försvann ledningen och kontrollen av utvecklings- och forskningsavdelningarna till USA. Därefter återstod egentligen bara namnskylten i ett grovt vanskött företagsimperium. SAAB var ett företag som mjölkades ur det värde som fanns just i företagets logotype.

De amerikanska ägarna ställer idag regeringen och sverige inför ett nästan omöjligt val. Ta över ansvaret över det här vanskötta företaget eller acceptera att en viktig komponent i svensk fordonsindustri går under. Ägandet av SAAB under tjugo år tillbaks i tiden visar sig nu vara; viktigt och av avgörande betydelse.

Den borgerliga regeringen och Maud Olofsson måste hantera situationen. Att helt och hållet på ideologisk grund utesluta statligt ägande tycker jag är grovt oansvarigt. I det krisläge som fordonsindustrin befinner sig runt om i hela världen, tycker jag inte att en svensk regering med ansvar för framtida näringspolitik och välfärdsutveckling borde kunna utesluta någon lösning på förhand.

Regeringen utesluter som bekant inte statligt ägande och kontroll av den för landet viktiga banksektorn, samma borde gälla för fordonsindustrin.