Klassamhället och cancerdödligheten

Jag är oerhört stolt över den svenska sjukvården. I synnerhet över hur man med begränsade resurser når i internationellt enastående medicinska resultat. Detta sagt så finns det missförhållanden som får mig att bli fullständigt rasande. Ett av dem är det mycket sorgliga faktum att det finns klara samband mellan samhällsklass du tillhör och hur stor risk du löper för att drabbas av cancer och dina möjligheter att överleva en svår cancersjukdom.

I mitten av april så publicerade socialstyrelsen en stor rapport (Cancer i Sverige) där man vid en genomgång av de 16 vanligaste cancerformerna fann ” att det finns stora socioekonomiska skillnader både när det gäller insjuknande och överlevnad” samt att ”den lägsta socioekonomiska gruppen har med något enstaka undantag sämre överlevnad”.

Inom Stockholms sjukvård så finns det några områden där sambandet mellan klass och bristfällig cancersjukvård är mer uppenbart än andra. Varje år insjuknar hundratals kvinnor i bröstcancer i Stockholms län, noterbart är att fler kvinnor från mer välsituerade förhållanden insjuknar än kvinnor från mer gynnade förhållanden, vilket tros ha ett samband med att kvinnor som har det gott ställt väntar med att få barn. Vad gäller dödlighet i bröstcancer så förhåller sig förhållanden emellertid precis tvärtom. De flesta som dör i bröstcancer dör är fattiga.

Sjukvårdens bästa redskap mot dödlighet i bröstcancer är screening programmet, mammografin. Bekymret med det programmet är att vi inte lyckas nå alla kvinnor. Enligt gamla uppgifter så deltar 54% av kvinnorna i Skärholmen i mammografiverksamheten, i Gustavsberg så är motsvarande siffra 80%.

När jag efterlyste nya uppgifter om hur det står till idag med deltagande i mammografiprogrammet så får jag beskedet att sådana uppgifter inte är möjliga att få fram. Sjukvårdsförvaltningen låter meddela ”täckningsgrad har tyvärr inte gått att få fram eftersom det inte varit tekniskt möjligt att samköra alla screening kallelser både från privata och landstingsdrivna mammografikliniker”.

En effekt av den privatiserade sjukvården är således att vi inte längre vet hur många kvinnor från områden med dålig folkhälsa som inte får mammografi. Det är skandalöst!

Med tanke på överdödligheten bland fattiga kvinnor i bröstcancer så menar jag att landstinget borde arbeta mer flexibelt och uppfinningsrikt med att erbjuda kvinnor mammografi. Varför inte göra som i Skåne? Där man har haft en ambulerande mammografiverksamhet med mångspråkig personal och med kunskaper om minoriteters kulturer. En sådan verksamhet skulle jag vilja ha igång på Järvafältet och i Botkyrka. Men det är ju klart det förutsätter att vi har fungerande uppgifter om hur många som nås av mammografin i Stockholm.

Även cancerformer som lungcancer, tjocktarmscancer med mera har direkta samband med levnadsmönster och folkhälsa. Vi vet att låginkomsttagare röker mer än höginkomsttagare. Vi vet att övervikt och fetma har ett samband med olika cancerformer och vi vet att dessa problem är vanligare bland låginkomsttagare. Med ett förbättrat folkhälsoarbete så skulle fler insjuknande i cancer kunna undvikas. Sjukvårdsförvaltningen i Stockholm konstaterar att ” det ändamålsenliga vore att begränsa ökad prevention till de områden som har störst behov”. Det vill säga raka motsatsen till den utarmning av primärvårdens resurser i fattiga och utsatta områden som skett med det borgerliga vårdval Stockholm de senaste åren.

”Klassamhället är döden” hävdade den unga arbetarrörelsen i början 1900talet. Jag tvingas konstatera att klassamhället har stor betydelse för cancerdödligheten i dagens Sverige. Det är skamligt!

Dag Larsson

Oppositionslandstingsråd (s)