Tal vid Olof Palmes gata 12

Tal vid invigning av minnesmärke över socialdemokraternas 125 års jubileum.Tunelgatan 12 i Stockholm.

Tal vid invigningen av minnesmärket över SAP:s125 års jubileum

Tack Ingela!

Det är för mig en mycket stor ära att för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti få ta emot det fantastiska minnesmärket.

När jag står här framför er och efter att ha lyssnat på Ingelas fantastiska beskrivning av vad som skedde här för 125 år sedan, så kan jag inte låta bli att tänka en tanke. Tänk om det vore som så att genom ett mirakel, någon form av tidsförskjutning att deltagarna på det här polisövervakade mötet skulle öppna porten och komma ut här. Om Sterky, Palm, Branting och Alina Jägerstedt skulle komma ut genom porten just nu.

Då tror jag att de först skulle bli chockade över att se er, ståendes här och dom skulle undra vad ni gjorde här? Dom skulle undra de konstiga kläder som ni bär? Det andra som de skulle bli förundrade över vad det faktum att dom hade gått in på ett möte på Tunnelgatan 12 och när dom kom ut så heter gatan Olof Palmes gata 12. Dom skulle undra över vad som hade skett, men dom skulle också bli stolta och förundrade över att en av arbetarepartiets ledare hade kommit att ge namn åt en av Stockholms största gator, även om dom skulle bli bli bedrövade över att höra mer om själva bakgrunden.

Jag tror också att dom skulle bli förundrade över den stad som dom skulle möta utanför porten idag. Stockholm på 1880 talet hade trehundratusen innevånare ,idag har storstadsområdet Stockholm, nästan tvåmiljoner innevånare.

Dom skulle bli förvånade och positivt överraskade över de förändringar som skett i människors levnadsvillkor som skett sedan 1880 talet.

Vid den här tidpunkten kunde en kvinna räkna med att få leva i 50 år, idag kan en kvinna räkna med att få leva i genomsnitt 83 år. Även för männen har en liknande ökning av medellivslängden skett.

Dom skulle bli alldeles förstummade om dom kunde jämföra de bostäder som vi lever idag jämfört med de närmast slumliknande bostäder som arbetarklassen bodde i på 1880talet. Trånga, överfulla boendevillkor har bytts till vad som med 1880 talet ögon måste betraktas som rena palats.

Dom skulle bli förvånade, själaglada över att se att det Sverige som dom hade lämnat bakom sig som var en diktatur, där den nuvarande utrikesministern Carl Bildts anfader Gilis Bildt styrde landet, inte på folkets uppdrag, utan med kungens och överklassens mandat, att det Sverige hade omvandlats till en demokrati, där folkets röst och vilja avgör.

Dom skulle bli själaglada över att se att vi hade lyckats lämna fattigdomen och nöden och att vi hade lyckats bygga upp sociala trygghetssystem.

Jag tror att dom hade blivit stolta över vad fackföreningsrörelsen och socialdemokratin tillsammans hade lyckats åstadkomma. Att man lyckats förvandla Sverige från ett fattigsamhälle till ett mer jämlikt och rättvist samhälle.

Ingela pratade om vilka personer som var med på mötet för 125 år sedan. De flesta av deltagarna representerade fackliga organisationer. Ett fåtal kom från renodlat socialdemokratiska organisationer. Det är ingen överdrift när jag konstaterar att det var fackföreningsrörelsen som bildade det socialdemokratiska arbetarepartiet. Men det är också så att det var fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet som gemensamt kom fram till att partiet inte i längden kunde fungera som facklig centralorganisation, att man behövde bilda Landsorganisationen för att få en bättre sammanhållning av det fackliga arbetet.

Det händer ibland att jag möter folk som ifrågasätter den facklig politiska samverkan, mestadels borgerliga personer, men ibland även socialdemokrater.

Jag för min del tror att det är en stor fördel för socialdemokratin att samverka nära med fackföreningsrörelsen. Det är en garant för att Sveriges socialdemokrater fortsätter att vara en bred folkrörelse, med många aktivister. Alltför många socialistiska och socialdemokratiska partiet har tyvärr, förvandlats till att bli elitistiska partier, vilket får negativa konsekvenser för såväl politikens vägval som dess innehåll.

Men jag tror också att den fackliga rörelsen har haft nytta av samarbetet. Fackföreningsrörelsens medlemmar , arbetarklassen påverkas ju hur barnens skola ser ut, Hur näringspolitiken och om politiken försöker bekämpa arbetslösheten. Frågor som inte går att lösa bara genom fackligt agerande på arbetsplatsen. Fackföreningsrörelsen behöver agera politiskt och fackföreningsrörelsen har nytta av nära samverkan med ett radikalt progressivt parti.

För att återvända till våra vänner, mötesdeltagarna för 125 år sedan, jag tror att dom skulle känna förundran och stolthet över det som skett under de 125 år sedan som de bildade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Men jag tror också att de skulle tycka att det finns mycket kvar att åtgärda. 

Hjalmar skulle knuffa undan mig från tribunen och visserligen vara stolt över den politiska demokratin. Men han skulle ifrågasätta den ekonomiska maktkoncentrationen och den fortsatt skvea förmögenhetsfördelningen. Han skulle säga att uppdraget inte är fullföljt, vägen till demokratisk socialism återstår.

Jag tror att Alina skulle gå upp därefter och hon skulle vara glad över att medellivslängden har förlängts sedan 1880 talet, men hon skulle ifrågasätta varför skillnaden i medellivslängd mellan fattiga och rika i Stockholm är fem år. Hon skulle vara mycket upprörd över att man nu tyvärr ser att fattiga kvinnors medellivslängd faktiskt sjunker i Sverige! Alina skulle inte vara nöjd! Hon skulle kräva radikal jämlikhetspolitik.

Jag tro att August  skulle säga att han var mycket nöjd över mycket som skett, men han skulle ifrågasätta att arbetare från andra länder utsugs och exploateras på arbetsplatser i vårt land. Han skulle kräva att svenska kollektivavtal skulle omfatta alla på Sveriges arbetsplatser. August skulle dessutom uppröras djupt över att se hur fattiga från Europas länder tvingas sitta på våra gator och tigga. August skulle kräva omedelbara insatser för kollektivavtal och för europeisk jämlikhetspolitik.

Jag tro att Fredrik Sterky, LO:s förste ordförande skulle gå upp och säga att det var den facklig politiska samverkan som utgjort förutsättningen för den radikala samhällsomvandlingen i Sverige. Fredrik, skulle uppmana oss till fortsatt nära samverkan så att vi värnar förutsättningarna för fortsatt radikal progressiv politik även framgent.

Å socialdemokraternas vägnar tackar jag igen för det fina minnesmärket.

Politiskt ansvarstagande?

I dessa dagar av sjukhuskris i Stockholm där den ena larmrapporten efter den andra om överbeläggningar på Stockholmssjukhusen följer efter den andra,  känner jag stor frustration över hur sjukvården och dess förutsättningar hanteras i Stockholmslandstinget.

Både Anna Starbrink (FP) och Filippa Reinfeldt (M) har de senaste dagarna strött omkring sig mycket märkliga kommentarer. När situationen imploderar så svarar både Starbrink och Reinfeldt med panikreaktioner och med att försöka att skylla ifrån sig på alla andra. Än är det vårdpersonalen, än är det sjukhusledningarna. Under julledigheterna när vi hade den förra sjukhuskrisen så låg problemen hos arbetsmiljöverket och socialstyrelsen. Aldrig någonsin är de som är folkvalda, som har uppdraget att sköta sjukvården i Stockholm ansvariga.

Till saken är att landstingets vårdplatsutredning redan 2007 slog larm och hävdade att landstinget saknade ca 500 vårdplatser. Alldeles nyligen kom dessutom Per Anders Flordahls utredning som underströk att landstinget har för få vårdplatser och att vi har en  bristfällig primärvårdsorganisation som tappat i tyngd hos medborgarna de senaste 6 åren, med påföljande ökat tryck på sjukhusen.

Problemen är inte nya, de har varit kända länge.

Landstinget har inget konstitutionsutskott, tyvärr. Vi har dock landstingsrevisorer. Jag tänker be dom att granska hanteringen av vårdplatsbristen i Stockholm.

 I övrigt så är det medborgarna som har att bedöma ansvarsfrågan i nästkommande val. Vill man ha folkvalda som hanterar sjukvårdens utmaningar eller vill man ha ett gäng som ignorerar larmsignaler och som sen när problemen inte längre går att förneka, väljer att skylla ifrån sig?

Sjukhuskrisen fortsätter, tyvärr.

Stockholmsjukvården är hårt ansträngd av överbeläggningar. Redan i somras larmade personalen om en kaotisk situation på sjukhusen. Socialstyrelsen uttryckte stor oro för effekterna för patientsäkerheten. Arbetsmiljöverket hotar landstinget med viten om situationen inte förbättras.  Svaren från den politiska majoriteten var förnekanden eller på att skälla på arbetsmiljöverket för att de ställer orimliga krav.

Nu får jag se statistiken för beläggningarna på våra sjukhus i går.

Södersjukhuset                      108%
Danderyds sjukhus                105%
Södertälje sjukhus                 104%
Karolinska U sjukhuset          99%

Alla geriatrikavdelningar är helt överfulla.

Detta är inte rimligt! Jag tycker att det  är dags att ta fram en krisplan för att få fram fler vårdplatser nu,inte om fem år. Konvertera Nacka sjukhus till akutsjukhus. Undersök möjligheterna att öppna fler vårdplatser i direkt anslutning till de befintliga sjukhusen.

Beläggningsiffror på mer än 100% ökar risken för patientskador och utsätter vårdpersonalen för risker att göra fel. Ansvaret för den stockholmska sjukvårdskrisen ligger hos den politiska majoritetens passivitet!

Nya vårdvalet leker med elden.

Idag kommer Hälso- och sjukvårdsnämnden med största sannolikhet att förändra Vårdval Stockholm. Efter en uppgörelse mellan de borgerliga partierna och Mp så kommer man att anslå 25 miljoner kronor som sägs gå till att motverka skillnaderna i folkhälsa mellan fattiga och rika.

Man väljer att minska tolkersättningen med en tredjedel samtidigt som man ökar ersättningen med 200 kronor för patienter som kommer från Afrika, Asien, syd- och öst- Europa utanför EU.

Jag förstår hur dom tänkt, ändå beklagar jag naiviteten som ligger bakom förslaget.

Hur kan man förklara eller försvara att en frisk och sund japan är 200 kronor mer värd för vårdcentralen än en fattig och sjuk rumän. Varför ska en frisk iranier vara 200 kronor mer värd än en fattig och sjuk svensk pensionär. Sjukdom sitter inte i etnicitet utan är betydligt mer komplicerat än alliansens korkade förslag som ligger på nämndens bord.

Det finns folkhälsoklyftor i Stockholm.Den förtidiga dödligheten i Stockholm. Gör att medborgare i Farsta eller Sundbyberg kan räkna med att dö fem år tidigare än Danderyds eller Täbybor. Det finns smarta fördelningspolitiskt sunda metoder som används av andra landsting i Sverige. Något som alliansen vägrar att lära av.

I själva verket leder dagens förslag med etniskt baserad ersättning till märkliga konsekvenser. När man studerar förslaget så ser man märkliga vinnare...
Brommaplans vårdcentral får 135 000:-
Serafens husläkarmottagning 109 000:-
Odensplans HLM 150 000:-
Sjöstadens HLM 90.000:-

Mottagningar som ligger i områden som knappast kännetecknas av stora folkhälsoproblem...

Dagens förslag löser inga folkhälsoproblem, snarare gynnar det Sverigedemokraterna.

Vårdval Stockholm förändras

Igår presenterade Hälso- och sjukvårdsförvaltningen sina förslag till hur vårdval Stockholm ska förändras inför 2013. I mitt tycke så föreslår man mindre förbättringar vilket är bra. 25 miljoner kronor ska riktas mot de områden där fokhälsan är som sämst. Det är bra, men helt otillräckligt.

Primärvården i Stockholm omspänner 3,5miljarder kronor om året. Verksamheten är viktig eftersom den ofta är medborgarnas första kontakt med sjukvården. Primärvården är det viktigaste redskapet som sjukvården har för att försöka göra något åt de stora folksjukdomarna och de groteska folkhälsoklyftorna, i en stad där medellivslängden skiljer 5 år mellan Sundbyberg och Danderyd.

25 extra miljoner är bra men kan ju ställas  i relation till att vårdcentralen i Rinkeby förlorade 11 miljoner när vårdvalet infördes. Eller de 30 miljoner som primärvården förlorade i Vantör. (Högdalen, Rågsved och  Hagsätra).

Om jag fick bestämma så skulle man redovisa hur många läkare som idag verkar i Vantör, Farsta, Sundbyberg respektive  Danderyd, Östermalm och Täby. Det är uppgifter som idag hemlighålls för allmänheten och för oss politiker.Merparten av primärvården bedrivs ju nuförtiden av privata bolag. De drivs ju visserligen till 100% av skattepengar.Men hur många läkare och sjuksyrror man har betraktas som affärshemligheter. När jag kräver öppenhet och redovisning av detta så möts jag av tystnad från den borgerliga majoritetens sida.

Nu vet jag ju hur det står till.I den stockholmska primärvården så har vi mest läkarresurser där folk är rika och friska. Det är klart att Filippa Reinfeldt (M) inte vill prata om det. Då skulle vi nämligen få en diskussion om jämlik sjukvård i en klassuppdelad stad.

Patientsäkerheten är i fara!

I  DN kan man läsa om den eskalernade sjukvårdskrisen i Stockholm. Ända sedan 2007 så har revisorerna varnat för att sjukvårdskostymen är för trång. Antalet vårdplatser räcker inte till för att garrantera det växande antalet stockholmare anständig sjukvård. Under mycket långt tid så var den styrande majoritetens inställning att problemet inte existerade och ifall det existerade så var det sjukhusledningarnas ansvar inte de borgerliga politikernas.

Särskilt hårt ansträngt har det varit under sommrarna de senaste åren.  Med en hårt ansträngd sjukvårdsorganisation så har personalens rätt till välbehövlig semester kommit i konflikt med medborgarnas förväntning på en fungerande sjukvårdsorgansiation.

Redan tidigt i våras mötte jag oroliga personalföreträdare som bekymrat pratade om hur det skulle bli den här sommaren. Samtidigt fick jag lugnade besked från förvaltningen och den styrande majoriteten om att det nog skulle bli ganska ok i alla fall. Nu visar det sig att jag tyvärr hade rätt. Socialstyrelsen konstaterar att man inte kan garrantera patientsäkerheten med nuvarande överbeläggningar på Stockholms sjukhus.

I går och idag på morgonen har jag pratat med anställda på Karolinska universitetssjukhuset. Efter en av de värsta sommarna på mycket lång tid så väntar nästa stålbad. Karolinska sjukhuset ska spara 600 miljoner kronor. Vad kommer det innebära för patientsäkerheten?

Stockholm borde kunna bättre.

Sommarkris i sjukvården.

Under våren har jag och andra oppositionspolitiker oroat frågat hur sjukvården ska hantera bemanningen under sommarmånaderna. Av den borgerliga majoriteten och utav förvaltningen har vi hela tiden fått beskedet att det inte är några problem.
I DN kan man idag läsa om katastrofala överbeläggningar. Situationen är i själva verket värre än någonsin.

http://www.dn.se/sthlm/storre-kaos-pa-akuterna-an-nagonsin

Samtidigt konstaterar jag att hela sjukvårdssystemet i Stockholm är vanskött och utsatt för orimliga felprioriteringar. Primärvården i år beräknas gå med 200 miljoner i underskott. Kostnaderna för vårdval Stockholm skenar. Stockholmarna går idag dubbelt så ofta till doktorn än vad Örebroarna gör, samtidigt som Stockholm inte klarar vårdgarantin.

Sjukhusen däremot är satta på svältkur. Under det kommande året ska KS minska antalet anställda med 800 personer. Trotts att Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen under flera år har varnat Stockholm för överbeläggningarna och dess konsekvenser så verkar förmågan att prioritera vårdens resurser rätt vara obefintlig.

Idag kommer jag skriva till den ytterst ansvariga politikern Filippa Reinfeldt (M) och begära att hon kallar in Hälso och Sjukvårdsnämnden, så att vi får en saklig beskrivning av hur situationen ser ut. Jag menar också att behöver diskutera vad som går att göra åt Stockholms sjukvårdskris på kort och lång sikt.


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Söderledstunneln,Stockholm,Sverige